Jag vill be dig gå men äger inte den rösten, för jag är egoistisk.

Jag vill att du ska vara nära och jag vill att du ska förstå att jag inte vill vara här utan dig.

Jag vill höra dig säga att du kommer snart ,att snart är en sekund, och att jag inte behöver vänta längre.

Jag ger upp, jag lägger hela mitt liv i den planen, som är gjord men jag vill inte vara kvar här längre.

Ibland förstår jag inte varför vi inte kan få välja själva när det är dags att gå härifrån.

Ibland vill jag inte förstå varför jag fortfarande är kvar här.

Ibland så skriker jag tyst i mitt innersta, men  så högt så att mitt hjärta nästan brister.

När jag hör mig själv, den höga rösten som finns i mitt innersta. Som är hon som valde allt det här och som är kvar i ljuset och står tillsammans med dig.

Jag hör att hon gör det som är bäst för mig, att allt är klart och att jag klarade det jag skulle.

Jag hör henne säga hur stolt hon är över mig, och de val som vi tillsammans gjorde upp om.

Jag känner henne hon är jag och jag är hon. HON säger att jag är en del av henne så högt älskad och så nära Gud fader. Hon säger att jag gör det jag ska och att min uppgift är att stå kvar.