Ibland går jag sönder, liten bit i taget faller av min kropp.

Min hud bränner och skelettet tar sig igenom allting.

Ibland korta stunder så lägger jag mig ner och ger fullständigt upp.

Det känns som min längtan bränner sönder allting, och mitt innersta åker ut och alla som går förbi kan se den smärtan som sitter långt inne, i det innersta av min kropp.

Ibland håller inte mina ben, de svävar i luften och det finns ingenstans att hålla sig.

Då kryper jag ihop med huvudet mot golvet ,och vilar i väntan på att du ska komma och hämta mig.

Säga att det räcker, nu att jag får åka hem och slipper vara kvar i den oerhörda saknaden.

Ibland duschar jag inte ,jag ser mig inte i spegeln, och jag kämpar med att hålla mig ovanför vattenytan.

Jag försöker lyfta mitt huvud ,men någonting trycker ner mitt innersta, tills jag är tvungen att gå upp för att hämta luft.